Mitt utbytesår i Sutton Coldfield, England
Namn: Felicia Säfsten
Land: United_Kingdom
Utbytesår: 2009-10
Organisation: EF High School Year
Den tjugonionde augusti 2009 var det äntligen dags. Efter ett års väntan, informations möten, och viss email kontakt och ett mycket nervöst telefon samtal till min värd mamma så skulle jag få åka iväg på ett High School Year till England, något som jag velat göra sedan jag var elva. Under sommaren hade jag knappt pratat om något annat än vad som kanske skulle kunna hända där borta, hur de levde och hur engelsmännens vardags liv såg ut. De flesta var nog rätt trötta på mina ständiga spekulationer när slutet på augusti anlände.
På morgonen som flyget gick så var vi tvungna att gå upp jätte tidigt, och egentligen hade jag planerat att sova i bilen på vägen till Landvetter eftersom jag hade en lång dag framför mig, men jag fick inte en blund i ögonen. Så otroligt förväntansfull och sprallig var jag.
Den ända oros molnet på himlen var momentet där jag skulle behöva säga hejdå till min familj för de kommande tio månaderna. Men det gick faktiskt överraskande lätt, speciellt eftersom jag visste att tack vare dagens teknologi så är det otroligt enkelt att hålla kontakten, och jag var sedan verkligen på väg mot det här året som kändes som om det skulle bli ett ända stort äventyr.
Även om jag flög själv så gick allting bra, och när jag landade i London så träffade jag genast EF-anställda som hjälpte mig till rätta. Jag kände mig även väl förberedd för mitt år, och hade en aning om vad som komma skulle.
Jag hade valt att inte gå på EF Camp, så efter en natt i Winchester med alla de andra studenterna bar det av med buss norrut mot Birmingham, och Sutton Coldfield där jag skulle spendera det kommande läsåret.
När jag anlände till min värld familjs hus på 152 Falcon Lodge Crescent så var jag jätte pirrig eftersom jag visste att min värd familj hade anordnat en BBQ för att fira min ankomst. Men det var jätte trevligt och jag fick träffa hela min värd familj och även några av deras släktingar. Det svåraste var att förstå deras ”Brummie accent” som var otroligt charmig, men lite otydlig. Så mitt första råd skulle vara att aldrig vara rädd för att be någon upprepa sig, förklara något eller vara rädd för att uttala något fel, de flesta tycker bara man är väldigt charmig.
En vecka senare var det dags att börja skolan, och jag är väldigt glad att jag hade den där första veckan att få umgås med min familj innan det var dags att träffa alla skolkamrater.
I skolan så tyckte alla att det var jätte spännande med ett gäng utbytesstudenter, så man behöver inte vara rädd att man inte ska ha någon att prata med, alla var jätte nyfikna på hur det var i mitt hemland och varför jag valt att komma till England. Även lärarna kände sig hedrade och glada åt att det fanns en internationell student i deras klass.
Den bästa resan som jag gjorde var när jag åkte för att hälsa på min tyska kompis (som jag lärt känna via EF) som bodde i Lancaster upp i norr. Ja som hade tyckt att Birmingham dialekten var mysig blev ju helt förälskad i den Nord Engelska dialekten som kan liknas vid Värmländska eftersom den gör att folk alltid låter så glada.
Året gick så otroligt fort, så nu när jag tänker tillbaka på det så är jag överraskad över att jag hann med så mycket, men tyvärr betydde också det att min hemresa kom mycket snabbare än jag hade väntat mig. Hemresan väckte otroligt blandade känslor, dels så såg jag fram emot att få komma hem till Sverige och träffa alla mina kompisar och min familj igen, men på samma gång så ville jag stanna i England. Som tur är så finns ju alltid möjligheten att åka tillbaka och hälsa på, eller att prata via Internet. Men det är ju inte samma sak, fast de stunder som man verkligen saknar allt man hade när man var iväg så är det bara att tänka på allt roligt man gjorde och kolla på bilder. Så mitt andra råd är att ta så många bilder man bara kan, för det är ju sant som det är sagt ”En bild säger mer än tusen ord”.
När jag återvände hem så märker man mer tydligt hur man har förändrats och växt som person. För de tär inte alltid helt lätt att se det när man är iväg, för då är man så mitt uppe i allt att man inte riktigt hinner märka. Men för mig så var nog det tydligaste tecknet på att jag blivit mentalt lite äldre och visare att jag hade ”växt ur” mitt rum här hemma. Jag har också lärt mig att man behöver dåliga och gråa dagar för att uppskatta de fina och soliga dagarna. Den egenskap som jag lärt mig som jag kanske känner att jag kunde ha klarat mig utan är att jag har fått lära mig hur det känns att verkligen sakna någon, men det är ett pris man får betala för ett sådan otrolig möjlighet som det innebär att åka iväg ett år.
Summan av kardemumman så är mitt beslut att åka iväg det bästa jag tagit i mitt sjutton åriga liv, och mitt sista råd är att om man funderar på att åka så är det bara att göra det. Man ångrar det inte
