Pa fredag, i overmorgon, om 53 timmar da far jag se mina familj efter 8 manader utan dem. For da flyger jag ner till Los Angeles och moter upp dem dar. Kommer sta dar och vanta pa dem vid gaten och nar jag val ser dem… jag kommer skrika deras namn, grata och bara skratta over att fa krama dem igen.

Jag har vant mig att vara utan min familj, vanner. Att sakna dem har blivit en vardag, nagot som jag har lart mig att hantera. For hemlangtan har varit en stor del av mitt utbytesar.

Minns i September nar min varsta hemlangtan kom, jag sag ingen utvag. Allt var bara hemskt och javligt. Jag grat nastan hela tiden och jag gick runt med en enorm klump i magen. Men nagonstans insag jag att jag inte ville hem, det har var ju min drom. Sa endag bestamde jag mig for hitta nagot possitivt ut ur varje dag, det behovde inte vara nagot stort. For varje dag jag gjorde det, sa forsvann klumpen mer och mer, utan att jag markte det.

Visst jag saknar fortfarande min familj och vanner. Vissa kvallar sa sitter jag i min sang med fotografiet pa mamma och pappa och bara grater och det kanns alltid sa skont efterat.

Ska bli sa underbart att fa se dem igen, samtidigt ar det dock lite skramande. Eftersom jag kanner att jag forandrats endel, jag tanker anorlunda, jag ser saker och ting pa ett annat satt etc. Kommer ocksa vara sa markligt att de kommer komma hit och besoka ”min varld”. Jag kommer introducera dem till saker som jag mycket val kanner till men de inte har nagonaning om.