1.Känns det inte lite jobbigt att byta familj och behöva ”börja om” igen?
Ärligt talat så tycker jag nästan det är lite skönt, det är inte det att jag inte gillar min värdfamilj för det gör jag, de är bäst! Min första familj kommer ju alltid finnas kvar och kommer alltid kunna hälsa på dem. Okej kanske lite jobbigt att man måste anpassa sig till en ny familj igen, men ska bli skoj att få olika upplevelser.
2.Måste man byta familj?
Med Rotary, Ja. Okej ibland hittar de inte fler än en familj och då blir det ju samma familj hela året.
3.Hur mycket pengar går det unefär åt på en månad?
Haha, får 3000 kr i månaden av mina föräldrar + 150 dollar av min Rotary klubb. Betalar: skolmat, hygienartiklar osv.
Har varit borta från er alla i över tre månader nu. Tiden har gått fort, men det innebär inte att det har varit lätt alltid.
Och det är just saknad av alla människor där hemma jag älskar. Jag tänker på många av er varje dag, antar att det är endel av mitt liv härborta att jag ska sakna er. Det är meningen att man ska gråta ibland, det är meningen att man ibland bara ska vilja ta första bästa flyg hem och sitta i mammas knä föralltid. Det är just det som gör mig starkare, vet att jag överlevde min värsta hemlängtan period i september.
Det var de värsta två veckorna i mitt liv, kunde knappt sitta en lektion i skolan utan att börja gråta, fick kämpa för att inte bryta ihop när folk frågade mig frågor om min familj, vänner och om Sverige och klarade definitift inte av att prata i telefon med mamma och pappa utan att börja stört gråta. Jag ville inget annat än hem och minns att jag skrev ett mail till mamma att jag inte visste om jag skulle klara detta, jag såg verkligen ingen utväg till hur det skulle kunna bli bättre. Jag vet att det låter sjukt, men insidan av min läpp var sönder biten, eftersom jag jämt bet mig där så jag inte skulle börja gråta. För allt var tufft: att behöve prata engelska varje dag, anpassa sig till en ny familjs vanor, skolan och skaffa kompisar. Men en dag så vände det.
Då Savanna frågade mig innan lunchen om jag ville åka till Taco bell med henne och hennes kompisar. Efter det bestämde jag mig för att enbart fokusera på en dag i sänder och plocka ut något possitivt ur varje dag. Och det funkade också. Trodde först att jag lätt skulle bli av med hemlängtan om jag aktiverade mig hela tiden, men den kom ändå smygandes. Men tror samtidigt att det är väldigt viktigt att man ser till att vara aktiverad ofta. Gör små saker: baka, hjälp till med maten, diskmaskinen, följ med och handla, ut och spring, gå en promenad, kolla på tv osv.
Just nu har jag inga problem att prata med min familj på skype, dock är det tufft att prata med min bror och se min katt i webcameran. Varje gång jag gör det, så gråter jag. Vet inte varför. Tänker på min lillebror jätte mycket, saknar att ha en lillebror, tittar jämt på sms:et han skickade till mig när vi nyss sagt hejdå till varandra. Jag saknar att ha de där rejäla syskon bråken med min bror, skoja med honom, retas med honom, göra honom medvetet arg på mig (HAHAHA förlåt Axel), bara sitta och kolla tv med honom, ha allvarliga syskon diskussioner, gå och hyra film tilsammans och köpa massor med godis. Antar att man tar ganska mycket förgivet och att man inte inser det förens man är långt ifrån varandra. Kommer bli så skoj att få träffa er igen under påsken, oj vad jag kommer gråta när jag kommer stå där och flygplatsen och vänta på er och plötsligt se er.
Jag saknar dig
ser ju ganska nice ut:) var ligger de? ja känne rinte igen gatunamnet:P
Ligger någonstans i Clovis, dock i Clovis high district (kmr dock gå kvar på CWHS). Ligger cirka 20 minuter från skolan.
Fick ju förra veckan reda på min nästa värdfamilj. Så hitt flyttar jag i januari.
Var den minst läskiga vi åkte, dock var det där stupet verkligen insane!
