Cheerleading i USA
Jag vet hur det är, med att folk förknippar Cheerleading med USA. Det är ingen nyhet. Och det kanske inte är så konstigt med tanke på att det ursprungligen kommer därifrån.
För mig har det varit annorlunda. När jag gick i åttan och var fjorton år gammal så fick jag en tanke. Att börja på Cheerleading. Skulle inte det bara vara såå coolt?
Min mamma tog på sig uppgiften att leta efter det. Vi visste ju inte ens om det fanns i Sverige, så vi visste inte om vårt sökande skulle bli ett bottenlöst napp, eller om det skulle sluta med att vi hittade en seriös förening.
Jag hade lyckan med mig och några dagar senare kom min mamma hem och berättade för mig att hon anmält mig att börja.
Cheerleading var verkligen super skojigt. Och det var en sport jag visste skulle bli svår att tröttna på. Visst var det lite spänt i början, jag visste inte om man behövde ha förkunskaper eller om jag var för gammal för att börja träna.
Här hoppar jag och mitt Svenska lag Hoppet Hurdle
Redan efter ca 4 månaders tränande blev jag uppflyttad från nybörjare till en tävlingstrupp. Vi övade vår rutin med musik och ramsor och placerade oss på en tredje plats på DM och en femte plats på SM som var i Södertälje. När sommaren sen kom. Dryga åtta månader efter min start på cheerleading, blev jag överraskande uppflyttad till elit truppen i Cheerleading. Jag var så glad så glad att jag hade kommit så långt på så kort tid. Det var hårda, disciplinerade träningar. Mängder med träningsvärk och cheerleading camps inför tävlingar. Vi fick hjälp av underbara amerikanare som korrigerade vår rutin till DM och SM. Riktigt biffiga killar som hållit på med denna sporten i många, många år. Det var så fruktansvärt hård träning men det var definitivt värt allt det jobbiga, med tanke på att vi hade det så roligt på träningarna tillsammans. Vi blev skadade. Stukade tummar och fötter, och smällar på armar, ben och näsor. Kroppen var blåslagen vissa dagar man kom hem. Fullt med blåmärken efter hårda slag och smällar från t.ex. gymnastik eller stunts vi gjorde.
Backtuck på trampolinen
Cheerleading är en sport, som faktiskt inte så väldigt många kallar sport, som är riktigt jobbig. Inte i alla fall, men i alla fall på nivån jag tränade på här hemma i Sverige. Sporten består av hårda konsista rörelser, såkallade “Arm-motions” man gör med armarna. Komplicerade hopp såsom toe-touch och Pike. Båda dem är klart några av mina favoriter och även de hoppen jag känner mig bäst på. Det krävs god kondition, styrka och balans för att kunna klara av Cheerleading på hög nivå.
Det som kanske är mest uppseendeväckande med Cheerleading är alla pyramider och stunts vi gör. Det finns mer avancerade och många som är enkla och mer basic. Som en double base/elevator/post (många olika namn, jag vet. Det heter helt enkelt olika vart man än kommer). En sådan byggs i brösthöjd och det krävs tre stycken i botten och en på topp. Sen kan man också kasta baskets. Man skjuter helt enkelt upp en människa i luften som skruvar runt eller gör nått annat tricks så som en backtuck eller en toe touch/Pike. Sen fångar man dem i något som kallas för en cradle. Självklart byggs det även större pyramider så som trevåningar eller olika ihop byggda stunts så som libertys, som är ett bygg på ett ben där toppen gör olika konster så som en arabesque, skorpion eller heel strech. Mycket med vighet att göra. Efter denna korta presentation av vad cheerleading igentligen är, kan jag ju berätta att jag fick känna på en helt annan del av cheerleading när jag väl kom till USA…
Det var mista sagt annorlunda. På nästan alla tänkbara sätt.
Min värdsyster hade fixat in mig i laget på skolan, eftersom jag hade tränat det sen innan så var det inga problem och jag behövde inte gå på try-outs eftersom jag ändå var kvar i Sverige när det var dags att pröva ut för laget.
Mitt Amerikanska High School Cheerleading lag “Blackhawks”
Första gången jag kom till träningen. En tisdag, dagen då skolan började. Den andre september om jag ska vara exakt, så tyckte jag det var jätteläskigt. Jag visste ju inte hur alla cheerleaders skulle reagera på att någon som de aldrig träffat förut bara hoppade in i deras lag sådär en tisdag. Haha. Men det gick jättebra och alla var hur snälla som helst! Jag kände mig verkligen jätte välkommen.
Vi började att träna lite basic saker som Arm-motions vilket är en av grunderna till att kunna sporten. Även detta var en stor skillnad från mitt gamla lag, då ingen här verkade veta var snabba, konsista, snabba rörelser betyder. Allt var slappt, långsamt och hela motsatsen till vad jag lärt mig hemma i Sverige! Jag tyckte det var jättehemskt att de inte kunde göra det ordentligt. Det kändes som jag hade börjat om på ruta ett. Jag vande mig vid tanken efter ett tag. Men självklart tror man ju att USA ska vara så mycket bättre på cheerleading än vad Sverige är. Men så är inte fallet när det kommer till High School Cheerleading. College skolorna är mycket bättre och tar det mer seriöst än high School. Här var det ingen disciplin och ingen seriös träning alls. Folk skämtade runt och man fick ingenting gjort. Jag fick även gå bakåt när det gällde byggen (pyramider osv.) Det enda vi gjorde var att bygga post( Brösthöjd) och det var avancerat för dem, när det bara var basic för mig. De satte upp mig på toppen av byggen/ stunten, och jag blev den som de kastade rundor på. Jag kände mig kanske inte så komfortabel, och jag litade inte på mina baser till fullo, eftersom de var så ovana. Självklart provade vi på att bygga mer avancerade stunts vilket även var nytt för mig som nu var uppe på toppen av pyramiderna när det inte var en position jag normal sett hade på mina svenska träningar.
En vanlig Post (doublebase/ elevator. Massa med namn haha)
Vi hade träningar på Tisdagar och Torsdagar och varje fredag var det dags för ett football game (amerikansk fotboll). Även detta var nytt för mig. Jag hade ingen vana alls av att stå och heja på svettiga killar som springer runt på gräset i en konstig uniform med jättebreda axlar. Men jag vande mig där också, och varje fredag var dem roligaste dagarna i hela mitt liv. Det var en sån otrolig upplevelse att få stå där och heja på skolans football lag, och dissa det motstående footballs laget.
Min första football match var en hemma match. Vi hade träning innan matchen startade varje fredag. När det var dags för min första match hade jag bara tränat i USA sen tisdagen och matcherna är på fredagar, så jag kunde inte alla ramsor som vi var tvungna att skrika ut så högt vi kunde för att leda oss till en seger. Ändå satte min coach Mrs Maiville upp mig på den stora pallen där jag syns som mest. Där fick jag stå och känna mig dum, stå och le. Där stod jag i två Quartets innan hon bestämde sig för att byta ut mig mot en mer kunnig rams- skrikande cheerleader.
Man kan ju säga att det var en händelserik första match då vi sålde orangea blinkande glasögon för två dollar stycket och vi vann matchen!
Hejar på vårt Football team BLACKHAWKS!
Det som kanske är största skillnaden när det kommer till Cheerleading i Sverige och Cheerleading i USA, är att deras tävlings säsong är MYCKET olik den svenska.
I Sverige tävlar vi på så sätt att vi sätter ihop en rutin på ca 2.5 minuter till svängig låtmix på mer eller mindre kända låtar. Någonstans i rutinen måste det finns en ramsa med, som laget skriker tillsammans. En komplett rutin innehåller även hopp, bygg, gymnastik, dans och självklart UTSTRÅLING! =D
Måste bara tillägga att det är något som gör Cheerleading komplett för hur roligt är det egentligen att sitta och titta på tjejer som ser ut som om de håller på med världens tråkigaste sport? Man ska ju visa att man älskar det, och att man har lagt ner hela sin själ på att bevisa för andra hur mycket man tycker om att visa upp sin talang, och hur kul sporten verkligen är! Inte bara för tjejer nu, utan detta gäller både killar som tjejer.
Tillbaka till Sveriges tävlings Cheerleading - Man visar upp sitt kompletta program på en stor “Cheerleading” matta (12x12 m), själva tävlingsgolvet, framför domare som bedömer hur väl du utför de olika momenten. Faller ett bygg, ja då dras det av poäng och helheten på hela rutinen försämras. Hur avancerad gymnastik, hopp och bygg har också en stor betydelse i poängstatistiken. Här i Sverige finns det också olika kategorier. Självklart (!) finns även det i USA men nu pratar jag ju om High School Cheerleading och då är konceptet annorlunda. Bas kategorierna i Sverige är Minor, Junior och Senior. Där miniorer är de yngsta 11-13 år, Juniorer 12-16 och Seniorer är för alla över sexton år. Sen finns det också Miniminor för de som är 8-11 år. Sen finns det även group stunt, individuell, partner stund osv. En hel del kategorier. De flesta kategorier är uppdelade i A och B. Där A är mer avancerat och B mindre avancerat. T.ex. Senior A, som är den allra högsta kategorin till skillnad från Senior B som är mindre avancerat.
Svensk Cheerleading Tävling
I USA däremot, är High School tävlingar helt annorlunda. De vi gör i Sverige är värsta Bring it On Cheerleading till skillnad från High School nivån haha. De som de gör i Usa är att eftersom varenda HS i USA i stort sett har ett Cheerleadinglag, så är där många som vill tävla. Man tävlar därför med 3 rundor, eller 3 rounds som de kallade det för. Första rundan är en ramsa som varar i ca två minuter, där man endast hoppar och gör arm motions, och lite gymnastik. Det gör man på en liten matta på golvet, om ens det, ibland var det direkt på the gym floor. Där sitter då domare framför tävlingsgolvet som dömer, precis som i Sverige. Här är allt kontrollerat och inget spontant händer alls så som att springa in på mattan som är en vanlig sak i Sverige. Här vandrade man in på led, och när domaren sa att laget kunde inta mattan, så klev man på och gjorde sig redo. Round two bestod av ytterligare en ramsa, uppbyggd på precis samma sätt som den första. Det är efter denna som man kvalificerar sig vidare till Round three. Som även den är en ramsa, fast här är det bara bygg hela tiden. Man använder aldrig musik i dessa tävlingar utan det är bara röster som gäller. Inte till att sjunga då, utan till att skrika förståss. Här tävlar man altså endast med skolor som har samma storlek som ens egna. Vår skola hade ca 450 elever, vilket då betyder att vi endast tävlar mot skolor i samma storlek som vår egen. Så att det ska bli mer rättvist. Tävlingarna hölls var varannan vecka på skolor runt om i Michigan. Man kallade det för “Meets” inte “Competiotions”.
Fun Fact: George Bush. Tro det eller ej, var en av USAs manliga Cheerleaders en gång i tiden. DET NI!
Fun Fact: Cheerleading var endast tillåtet för män från första början. Och inga kvinnor utförde sporten över huvudtaget.
Vem skulle inte vilja ha och göra med en sån här sport som kommer i så många olika former, har och göra med så mycket teknik, och som håller pulsen uppe under hela träningar. För det är jobbigt, det ÄR en riktigt sport. Vad folk än säger så ÄR det en sport. Nu vet ni det också!
Mitt Svenska Cheerleading lag på Besök i Berlin (dagen efter tävling på The Tropical Island). Med pyramidbygge framför en snygg byggnad.
Skrivet av: Louise Hansson
såå, vad krävs egentligen för att få börja i cheer juniorer ?